I västerländska samhällen är det mycket viktigt att se bra, frisk och ung ut för att känna sig rätt, passa in, interagera med andra och vara framgångsrik och bli en kärndel av självkonceptet och självkänslan. Hur nöjd en person är med sin kropp beror på personlig uppfattning, särskilt med hur han/hon känner sig, uppfattar, föreställer sig och reagerar på fysiskt utseende och ^{kroppsfunktion1,2}. Efter denna definition är det möjligt att identifiera två kvalitativt olika dimensioner inom denna konstruktion. Å ena sidan finns det den klarsynta dimensionen, som beror på att utvärdera kroppens storlek, form och proportioner; Å andra sidan finns det kognitiva-emotionella området (dvs. “kroppstillfredsställelse”³), som är föremål för denna forskning.

I huvudsak är kroppstillfredsställelse en persons grad av acceptans av sitt fysiska ^utseende4, vilket är dåligt om denna bedömning påverkar självförtroendet negativt och positivt när det ökar det personliga förtroendet för att interagera med ^andra5,6. Traditionellt har det ansetts att när en person åldras och går in i det sista skedet av livet (tar ålder 50 som brytpunkt för medelåldern), minskar kroppsbildens oro avsevärt. Med andra ord, man tror att perceptuella snedvridningar om kroppsbild typisk i tonåren och ^ungdom6,7,8 är sällsynta hos äldre ^{människor9,10}. Anledningen är att fokus för oro skiftar från vikt och kondition till andra betydande fysiska defekter som är mer förknippade med brist på hälsa och fysisk nedgång.

I denna linje har den vetenskapliga litteraturen visat att de viktigaste farhågorna om äldre människors fysiska utseende fokuserar på tecken på åldrande, såsom förlust av kondition, rynkor och åldrande hud, håravfall och grått hår, kroppslukt, bland ^andra11,12. Det har också hävdats att uppfattningen av dessa åldrande tecken spelar en evolutionär och adaptiv roll, eftersom det gör det möjligt för människor att bli gradvis medvetna om åldrande, vilket hjälper till att acceptera omvandlingen och försämringen av fysiskt utseende. Även om detta kan vara rätt, är det inte mindre sant att åldrande medvetenhet negativt påverkar kroppstillfredsställelse. Inte förgäves hänvisar det utbredda fenomenet “medelålderskris” till en tipping point där personen börjar inse att han / han åldras och i vissa fall kommer detta tillsammans med att uppleva depressiva symtom som, om de inte behandlas ordentligt, kan störa personligt välbefinnande och psykisk ^hälsa11,13.

De psykologiska och känslomässiga konsekvenserna härrör från senescens medvetenhet har ^studerats14. I den meningen har försämringen av det fysiska utseendet ansetts vara det mest omisskännliga tecknet som någon kan uppleva när det gäller ankomsten av ^senescence15. Detta kombineras med känslan av att spela en irrelevant och undervärderad social roll ¹⁶. Självidentifiering som “äldre person” är därför oåterkalleligt kopplad till ett gradvist accepterande av nya begränsningar och ogynnsamma omständigheter. Således börjar den äldre personen uppleva svårigheter och känslomässiga problem, såsom ångest, stress eller depression. Inom kort kan personen identifiera sig med negativa sociala roller samtidigt som han dåligt accepterar de fysiska begränsningarna i samband med ^{åldrande17,18}.

I olika åldersgrupper, såsom ungdomar och ungdomar, är det känt att tillfredsställelse och kroppsbild kan förbättras med ^{interventionsprogram1,19}. Exempel på detta är de välkända interventionerna av Cash (1997)²⁰ och PICTA (Förebyggande program om kroppsbild och ätstörningar på spanska) av Maganto, del Río och Roiz (2002)²¹, samt några nyare program (Kilpela et al., 2016)²², Halliwell et al. (2016⁾²³, McCabe et al. . Ingen av dem riktar sig dock till mogna människor och fokuserar främst på kvinnor, med undantag för den intervention som utvecklats av Sánchez-Cabrero (2012)²⁶ kallad “IMAGINA” som denna studie syftar till att validera. Låt oss anta att ett terapeutiskt ingrepp på kroppsbilden kan bidra till självacceptans och utveckla ett positivt jag hos unga människor. Det finns ingen anledning att inte tillämpa det och ingripa hos äldre människor som står inför radikala förändringar i sina kroppar27,28,29.

Den experimentella designen är den mest effektiva metoden för att bestämma orsakssamband och utvärdera om en terapeutisk intervention ger förbättringar. För det första är det nödvändigt att isolera interventionseffekten från resten av de mellanliggande variablerna, något som inom samhällsvetenskaperna är mycket kostsamt och komplext eftersom de faktorer som kan påverka är nästan otaliga. För det andra kräver det också en jämförelse före behandlingen, jämförelser mellan kontroll- och experimentgrupper, randomisering av deltagarna under kontroll- och behandlingsvillkoren samt studier av de mest relevanta mellanliggande variablerna. Således följer detta experiment två huvudmål: (1) att analysera förbättringen av kroppsbildstillfredsställelsen hos personer över 50 år som registrerar sig i ett specifikt program för kroppstillfredsställelse jämfört med de framsteg som gjorts i ett allmänt program (icke-specifik); (2) att undersöka sambandet mellan kroppstillfredsställelse och mellanliggande variabler såsom ålder, kön, relationsstatus, tid på året för deltagande och att bo antingen i en storstads- eller landsbygdsbostad.